Minnen

Matälskaren undrar vad som är det bästa man kan göra med en rotselleri.

Spontant skulle jag: Kasta den i soporna. Eller rättare sagt, inget alls, för jag hade nog inte köpt den överhuvudtaget.

När jag var ca 5 år gammal fick vi en dag panerade fläskkotletter/wienerschnitzel på dagis. Matglad, liten rund 5-åring som jag var tog jag upp två stycken med potatis och (antagligen) gröna ärtor och sås.
Jag kan komma ihåg äckelkänslorna när jag efter första tuggan insåg att detta är inte kött. Detta är något helt annat och jag kommer inte kunna äta upp idag.

På 70-talet fanns det inga kompromisser på dagis. Hade man lagt upp mat på tallriken så skulle man äta upp. Så enkelt var det.
Men den dagen fick mina fröknar möta sin överman, eller överflicka. För jag tvärvägrade att äta. Kanske de lyckades locka mig att smaka en liten bit till men jag kommer ihåg att jag bara klöktes. Det gick inte, och fastän de tvingade mig sitta kvar vid bordet medan de andra barnen gick på vila så åt jag inte upp mer.
Till slut blev de tvungna att kasta min mat. Annars hade jag nog suttit där ännu.

Ett par år senare var vi på Kronprinsen för att fira min mammas 40-årsdag med att äta en god middag och lyssna på Jan Malmsjö som uppträdde där.
Till förrätt blev det crepés med löjrom. Vi lämnar det därhän.
Till huvudrätt var det oxfilé med pommes duchesse, sås och broccoli. Eftersom jag inte ätit så mycket av förrätten (löjromskorn som lägger sig i alla skrymslen i munnen imponerade inte på mig när jag var 14) var jag rejält hungrig. Nu skall det bli gott med fint kött och potatismostoppar.
Det var bara det att det var potatis- och sellerimostoppar istället.
Jag bytte min mot pappas broccolibukett som tack och lov var ganska stor.

Efter det har jag hållit mig ifrån selleri så mycket det bara går.

När vi äter grönsaksstavar med chips och dippa ibland på helgerna brukar R vilja ha ett stånd blekselleri.
Då får jag gå ut ur köket när han skär upp den. Speciellt nu när luktsinnet löper amok på grund av alla bebishormoner.
Det är till och med så illa att när han dippat en bit blekselleri i dippan kan jag smaka sellerijuicen om jag dippar på samma ställe efteråt.

Men kommentarerna till Matälskarens inlägg var intressanta att läsa. Kanske det börjar bli dags att göra ett nytt försök med sellerin. Ge det en ny chans.