Vi började torsdagen med sammandragningar vid 2-tiden på morgonen. Oregelbundna men smärtsamma sammandragningar, ca 5-10 minuter.
Vid 9-tiden, efter lite frukost och samtal med KK åkte vi in och fick gjort en CTG-kurva för att se hur kraftfulla värkarna var. De kändes som om det var "på riktigt" men vad visste jag.
Jag hade tid för en blodflödesmätning på morgonen dagen efter. (Det var nästan 14 dagar efter beräknad förlossning.) Så när vi ändå var inne så blev vi insläppta och fick gjort mätningen med en gång.
Allting såg bra ut. Bebis sparkade som den skulle och moderkakan var fräsch och fostervattensnivån var ok.
Sammandragningarna var inte så effektiva och jag var öppen 3 cm. Barnmorskan jag träffade, som gjorde CTGn tyckte det kunde vara läge att "svepa hinnorna" för att hjälpa till lite.
De tyckte sedan vi skulle åka hem, eller ta en promenad för att se vad som var på gång. De gav oss också en tid att komma tillbaka vid 13:00 och göra ett nytt CTG eftersom Bebis inte sparkade jättemycket.
Vi åkte tillbaka till 13:00 och fick göra en nytt CTG. Sammandragningarna kom lika tätt fortfarande och jag var mer påverkad av dem nu. Kinderna var röda och det var svårt att prata när en sammandragning kom.
CTG visade inga konstigheter och de sa att de hade kunnat skriva in mig, men det var så många som skulle föda att de hade fått intagningsstopp på KK i Malmö för stunden.
Deras råd var att åka hem, vila, äta något, gå en promenad och sedan ringa till dem när det verkligen drog igång så skulle de fixa en plats till mig någonstans. Det var fullt i Malmö, Lund och Helsingborg, men Ystad och Kristianstad hade fortfarande platser öppna.
Jag var inte så sugen på att åka hem, speciellt inte om jag skulle bli tvungen att åka till Kristianstad för att föda, då ville jag inte vänta till sista minuten. Men vi åkte hem och lade oss att sova en stund. R somnade direkt men jag halvslumrade mest pga värkarna.
Vid 16:00 var de så kraftiga att jag tyckte det var dags att ringa in igen. Värkarna varade i 1 minut och kom var 3-4 minut. När vi ringde sa de att Förlossningen hade öppnats igen i Malmö så vi kunde komma in direkt.
Vi packade ihop oss och kom fram vid 17-tiden. Jag stapplade in och R körde och parkerade bilen. Jag skrevs in, vägdes och de tog ett blodtryck på mig (120/85, tror jag) och sedan kopplades jag upp till en CTG-maskin igen för att kolla status. Medan jag låg däe hade jag en sanslös värk som varade i 5 minuter. Argh! Nu var jag öppen 5 cm.
Efter en halvtimme på CTG-maskinen fick jag ta en dusch (skönt när värkarna kom) och jag fick lavemang (inte i den ordningen). Sedan fick vi komma in på ett förlossningsrum där vi fick göra oss hemmastadda. Jag blev bästis med lustgasen på nolltid.
Värkarna kom och gick och R räknade sekunder och hjälpte mig på alla sätt. Vid 19-tiden tog barnmorskan hål på fosterhinnan för att sätta en elektrod på Bebis huvud. Hon sa till undersköterskan att det var mekonium i fostervattnet men inte så mycket.
Värkarna blev värre och värre och vid 20:30 började de lägga en epiduralbedövning på mig. Då var jag öppen 7 cm, tror jag.
När epiduralen började verka blev smärtan bättre, men jag släppte fortfarande inte lustgasen ifrån mig.
Vid samma tillfälle, samtidigt som narkosläkaren satte epiduralen i ryggen på mig så fick vi en ny barnmorska, Marie. Den andra, Katarina, gick av sitt skift.
Jag var helt öppen 22:30 och Bebis var på väg ut. Det stoppade upp när huvudet kom till symfysen och undersköterskan, Pia, tryckte på magen för att hjälpa till medan jag krystade för allt vad jag var värd. Det kändes som om alla ropade osh skrek på mig.
22:40 krystar jag för allt vad jag är värd och Bebis är sakta men säkert på väg ut. Dock börjar Bebis hjärtljud gå ner lite just nu så de vill ha ut henne/honom så fort som möjligt. Jag blir tillsagd att krysta för allt vad jag är värd. Det gör jag också.
Så slutligen 23:01 kommer hon ut (ja, Hon) och fostervattnet är fullt av mekonium (bebisbajs). Hon har svald och andats in det så jag får bara ha henne på magen länge nog för att känna att det är en bebis, att det är en flicka, sedan tar de henne till akutrummet. Därefter vidare in till Neonatalavdelningen. R följer med henne och jag blir ensam kvar på förlossningssalen.
Efter att ha skruvat ner lustgasen under utdrivningsfasen skruvar de nu upp den igen när jag skal sys ihop. Allt krystandet har gjort att jag gått sönder en del. De sätter även akupunkturnålar i örat på mig för att minska smärtan då de syr.
Någon gång efter midnatt kommer R tillbaka för att berätta att hon mår bra men att hon får syrgas med tryck för att lungorna inte skall veckla ut sig helt och becket färdas för långt ner i lungsäcken. Hon får också dropp via naveln för att hon inte skall torka ut.
Jag har för mig doktorn kom för att berätta detta för mig när jag blev sydd men jag är inte säker.
De berättar att hon vägde 4 640 g, och jag frågar R om hon är en liten Isabel, namnet vi bestämt oss för om det skulle bli en flicka. Han håller med om att det är hon så det blev ett enkelt beslut.
Vid 00:30 är de klara med mig och vi får mackor och te på sängen för att fira. Vi får in en telefon på rummet och ringer till Mormor och Morfar för att berätta. Farmor och Farfar är i stugan och vi får bara tag på Farbror M.
Vid 1:30 rullar de in min säng till Neo så jag får se henne. Jag kan se att hon är underbar även om hon har en slang i näsan för att få mat, syrgasmask (C-PAP) och dropp i naveln så jag får inte hålla henne.
De rullar tillbaka mig till förlossningsrummet eftersom BB är fullt för tillfället och dessutom är det så sent att de inte vill störa de andra mammorna där uppe. Vi får stanna i förlossningsrummet båda två. Hade jag fått komma upp på BB hade R fått åka hem.
På fredagen den 16 vaknar jag vid 7 och får hjälp att ta mig till badrummet. Jag får frukost på sängen och jag får ta en dusch innan de rullar in mig till henne igen. Denna gången får jag hålla henne och de uppmanar mig att se om hon kan ta bröstet och amma lite vilket hon gladeligen gör.
Fredag och lördag är mest ett töcken då jag åker rullstol mellan BB på 3:e våningen och Neo på bottenvåningen var tredje timme för att mata henne. Varje gång jag är på väg att åka ner hinner de ringa och be mig komma för hon är så hungrig och suger som en galning på sina små fingrar.
Jag får upp henne till mig på BB på lördag natt för då har hon blivit lungröntgad och sluppit syret och droppet i naveln.
På söndagen skrevs hon ut från Neo och på måndagen blev hon undersökt av en barnläkare och jag av en gynekolog och eftersom allt var bra fick vi åka hem då.
Hon blir vägd en sista gång innan vi åker, 4 670 g och 55 cm lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar